onyourshoulders

Som någon kanske har märkt tycker jag det är helt sjukt jobbigt att en del ska ta studenten. Sjuktjävlacepejobbigt.

Börjar grina med jämna mellanrum när jag tänker på´t. Visste inte att det kändes såhär. Men det är lite som att min familj ska upphöra. Ni är kanske den bästa familjen jag har. Jag va bara sex år gammal när jag träffa en del av er första gången, det är fan mer än ett jävla decennium sen. Hela min uppväxt. Från att jag lekte med spadar i en sandlåda till att jag rev sönder ett par jeans och hoppade ut genom fönstret, helt plötsligt växte, blev lång och muskel-lös inte kunde peka med armen utan att den fladdrade runt ett par varv innan jag tillslut lyckats fås styrsel på armen och fick den att stanna.

O sen alla andra najsa människor som kom in o va sköna trevlig stöttande o neggiga o dumma o fula o snygga o smarta o grymt bra! Ni har tagit en stor plats i mitt liv och i mitt hjärta.

I höst kommer jag sakna er än värre.

Jag är väldigt glad för er skull och jag gråter för att jag tycker om er.