onyourshoulders

Det är ju aldrig lätt att vara ledsen. Jag har aldrig gillat att folk märker när jag är ledsen. Eller egentligen har jag aldrig gillat när en massa folk märker av att jag mår över huvudtaget om jag sen mår bra eller dåligt är lite skitsamma. Oftast så känns allt man känner så oerhört obetydligt. Som ett litet dammkorn i ett stort universum bland asteroider, planeter och stjärnor. Stora viktiga saker. Krig och naturkatastrofer och det finns ju alltid någon som har det värre.

Men det lilla dammkornet som flyter runt där ute är ju allt man har.

Kanske är är jag mest rädd för vad som kommer sedan.

Men allting känns väldigt vemodigt.

Tur att jag har er.